När rådjuren förenar

Det är något som händer med äldre människor, lite som med barn, allt blir så okonstlat och plötsligt börjar någon bara prata med en.
Kommer linkandes med min cykel och genar över en glänta upp i skogen hem till mig. I gläntan står en man med sin hund och tittar ut över det höga gräset och all sly. När jag närmar mig säger han med ett leende att det står tre rådjur en bit bort. Vi tittar tillsammans och båda konstaterar att vi brukar se dem där lite då och då.
Det blir en lång pratstund om skog och djur, om att han är jägare, om hur hans fina hund agerar i jaktskogarna. Han berättar om vildsvin, rådjur och älgar. Vi pratar om att irra runt i skogen på vintern när inte stigarna syns lika tydligt. Så småningom vandrar vi hemmåt och samtalet fortsätter om nybygget i vår stad och dyra hyror.......
Så delar sig stigen åt två håll, han går åt ena hållet och jag åt andra. Han avslutar med att säga .....nä nu tar vi och går hem, fortfarande med ett leende.

Vilken trevlig man, med mycket tid och en glädje till att samtala. Jag vet inte vad han heter och han vet inte vad jag heter men där och då så himla trevligt möte.
Det är något som händer med äldre det blir så enkelt med en liten pratstund. Inga funderingar på vem man är eller var man kommer ifrån bara ett enkelt möte och ett leende.
Tänk vad enkelt det kan vara!