Jag går sönder

 

Jag går sönder titt som tätt, jag är en känslomänniska som går sönder inom mig. Jag stänger in känslorna och går sakta sönder. 

Inget som syns

Inget som hörs

Inget som delas med andra 

Men....

Sen vänder allt och jag läker igen, det trasiga blir lärdomar som jag ibland delar med andra vad det trasiga har gett mig.

Jag reser mig utan att någon fått veta. Det alla ser är den glada, vänliga, hjälpsamma, starka. Alla ser ljuset och säger du är så stark.

Och vet ni jag är stark, men långtifrån osårbar. Det livet, åldern och lärdomar lär en är att ibland skaka av och gå vidare, ibland konfrontera och lösa men ibland för bara en liten stund är det ok att gå sönder.

Styrkan jag besitter är förmågan att resa mig, gå vidare, hitta andra vägar och ju äldre jag blir är tillfällena när jag trasar mer sällan än ofta. Man lär sig att älta och kräva sin rätt inte alltid är mer värt än att bara lämna, släppa taget, och gå vidare. Att vinsten av att gå vidare är både befriande och stärkande. Man stärks av att veta att valet alltid ligger hos mig, om inget gagnar min själ och harmoni så går jag min väg.